My girl

En som jag är ytterst förtjust i är Rosie. Vi är in löööv, som hon nog skulle uttrycka det.

Rosie är rolig och söt. Och rätt dominant. Jag gillar henne nästan jämt. Dock lite mindre när hon lekskriker mig i öronen, som hon gör ibland. Då svalnar mina känslor betänkligt.

På besök utanför verkligheten

I söndags var vi på hos Estelles barnkalas på McDonalds. Det tror jag inte att Estelle hade bestämt, så rädd och ledsen som hon blev när den stora Ronald McDonald-clownen kom in och började skrika i mikrofonen!Själv var jag kluven. Å ena sidan var det stressigt, lite obehagligt med den skrikande vuxendockan och det var vansinnigt högljutt. (Och fick man något stöd? Nehej, svikarna till föräldrar lät mig istället posera med den märkliga utklädda mannen.)Å andra sidan fanns det barn och fina ballonger och en tårta som såg superlekvänlig ut. Föräldrarna hindrade mig dock från att ta askungen som jag hade spanat in mig på. Och för övrigt var tårtan bara för dekoration - man får inte äta oMcDo-mat inne på McDo. Så summa sumarum skulle jag nog inte vilja kalla kalaset braksuccé.

(Not för alla er som inte har varit på barnkalas i Filippinerna: det hör till sakens natur att man anlitar en MC (Master of Ceremony). MC:n dirigerar festen och leder lekarna genom att ropa jättejätteklämkäckt i den mikrofon som alltid är kopplad till en väl tilltagen högtalaranläggning. När MC:n inte domderar spelar man hög musik. På Estelles fest var det hård techno som gällde. I övrigt brukar det finnas en ballongman som snurrar till roliga grejer av långsmala ballonger och en friterare (om man inte är på McDo, då) som rullar in röda korvar i deg och friterar i sin medhavda olja. När man går hem får man med sig en goodie bag med en rolig plastleksak och några skumgodisar.)

Pappas ambitioner...

Han säger det inte rakt ut, pappa, men det är ändå så uppenbart - han vill att jag skall gilla att leka med bollar för han vill att vi skall kunna spela fotboll ihop inom en inte alltför avlägsen framtid (tror att han har som plan att komma i form på det sättet). Det slår aldrig fel; är det lek på gång med pappa så finns alltid en eller flera bollar nära till hands.
Lamaze-återträffen var inget undantag. Stora doningar hade de på lekstället. Och ok! Jag tycker väl att det är rätt kul när grejer rullar sådär bra. Men just nu finns det faktiskt ingenting som går upp mot ett bra och lagom högt resa-sig-upp-ställe. Å hej!Kanon när våra intressen sammanfaller!

Återträff med Lamaze-gruppen

Nu när vi alla passerat halvåret var det dags för oss att träffas för första gången, vi Lamaze-kids vars mammor och pappor vecka in och vecka ut suttit i cirkel på plaststolar och träningskrystat i kör (högt för att överrösta luftkonditioneringen).

Först fick vi namnlappar.

Sedan fick vi leka mer eller mindre fritt i ett helmadrasserat lekrum. De andra var lite slöa, så jag tog tillvara alla de leksaker de inte nådde från sina sittplatser.

Givetvis var det också photo-ops med mammorna...

...och med papporna.

Såhär såg di vuxne förresten ut i början av september förra året.

Bara vanlig lunch

Idag var vi tillbaka på samma ställe för att äta med en av mammas bekanta. Hittade en magnifik spegelvägg som jag inte lagt märke till förr. Restauranglunch är i allmänhet rätt trist men speglar är kul. Jag kände mig kluven. Lite kluven i alla fall...

Avskedslunch

I går var Petra och Gavins sista dag i Manila. Idag gör de Hong Kong. Jag var inte nöjd med att de gav sig av och det uttryckte jag tydligt vid lunchen!

Fler bilder från Siquijor

Petra och Gavin hade med sig en kamera full med semesterbider när de kom tillbaka till Manila. Här är några av dem.

Såhär togs vi till exempel emot på piren i Siquijor. Kändes väldigt välkomnande!Och jeepneyn som körde oss till Coco Grove gick inte heller av för hackor. Kolla bara vilket innertak!

Jag är alltid mån om att hjälpa till där jag kan. Som när vi packar, till exempel! Jag undersöker noggrant vad som får plats och vad som är bättre att äta upp på på direkten.

Semesterpics

Mamma och jag drog till Siquijor i några dagar för att hänga med Petra och Gavin. Vid välkomstdrinken (vattenmelonshake) upptäckte de min nya tand. Tydligen klickade det väldigt mycket när jag drack...Stället vi bodde på, Coco Grove Resort, hade en jättebra saltvattenspool. Vattnet var sådär alldeles lagom 32 grader varmt. Dessutom låg den så finurligt till att man kunde man bada i skugga hela seneftermiddagen. Middag åt vi på stranden. Jag fick omväxlande mosad banan, mosad mango, mosad vattenmelon och vattnigt ris. Riset lyckades jag ganska väl med att förhandla bort. Och så slappade vi. Mamma på sitt sätt... ...och jag på mitt.Från verandan hade vi utsikt över vattnet och solnedgången. Verkligen toppenfin! Men vem kan koncentrera sig på det när man är mitt i en god bok? Ah, tiden fullkomligt flyger iväg när man har roligt. Det här har varit mosterdagar, fulla med gos och beröm och lekar. Och så fick jag vara uppe efter att det blev mörkt!Men säg den lycka som varar för evigt! Idag var det dags att dra hem igen. Oändlig väntan i svettiga köer, bil och båt och bil och flyg och bil. Tur att min vagn utgör en så bra klätterställning, annars vet jag inte vart jag hade tagit vägen! (För övrigt en känsla mamma delar...)

Krypbilder coming up!

Jag lovade bildbevis på mina nya krypkonster. Äh, nya förresten: Nu är det att resa sig upp mot möbler som gäller. Och att klicka med tungan mot tanden i underkäken...Ps. Det är ju gulligt det där med att de tar med lekfilt till mig vart än vi går. Men är det någon som tror att jag skulle nöja mig med en så ynklig lekyta? Och för övrigt är det ju helt uppenbart att det är det som döljer sig utanför filtens kant - som sol och vassa kanter och djupt vatten - som egentligen är någonting att ha!

Hålögd och hängig

Tycker ni att jag ser trött och sliten ut för min ålder? Nåväl, här kommer en förklaring. Nej tre förresten:
1. Jag har över 39 graders feber.
2. Jag har inte sovit middag alls idag och nu är klockan efter nio på kvällen.
3. Jag har krupit omkring på helspänn i en hel vecka. Med värdskap för vild och svartsjuk tvåochetthalvtåring följer nämligen en överhängade risk för tjuvnyp, ögonpet och, givetvis, leksaksmonopolisering.
Så ja, nyponrosen i mig vilar lite just nu. Och det skall jag också försöka göra!

Påskfirande

Såhär påskfirar vi hemma hos oss. Mamma datorar (oj, så socialt!) och pappa, öh... vilar (han hävdar att han är trött för att jag inte var trött i natt, men jag tror bara att han är lat). Så jag har inget annat val än att leka på egen hand. Om ni undrar vad det är jag leker med så är det cylindern eller fjädringen från ballongmotorcykeln.Tack och lov kommer Petra och Gavin hem snart och Joichiro och José och Nana ganska snart!

Äntligen!!!

Det går framåt! Jag kryper och jag kommer dit jag vill! Åh, så skönt att den ofrivilliga baklängestiden är förbi. Nu svischar jag fram mot framtiden! Lägger upp bilder så snart föräldrarna lyckats fånga mina eskapader på bild!

Le mot badankan!

(... så att det blir fina foton.)

Igår var det första april. Jag lurade alla på Pacific Plaza genom att klä ut mig till Rosie i hennes simkläder. Extra lurigt blev det eftersom Rosie var med!Sedan fullbordade vi förväxlingsakten med att visa upp oss som stora gåbarn(!) i likadana badblöjor.Joichiro, i sin tur, aprilskämtade genom att prata omväxlande spanska, japanska och engelska, så att ingen kunde veta om de hörde rätt. (Fast i ärlighetens namn var han rätt konsekvent: japanska med sin mamma Nana, spanska med sin pappa José och engelska med alla andra.)

Det var härligt, härligt, hääärligt att bada. Och nästan olidligt spännande när mamma kastade mig och fångade mig i vattnet!