Mamma är trött, jag är stött...

Mamma har inte sovit så mycket de senaste dygnen. Jag är också lite trött, men framförallt kände jag mig svartis på Max idag. Såhär tycker jag: antingen bär man båda eller så bär man bara mig. Allt annat är out of line.

Lilla Max och stora jag

När vi kom till Helsingborg var min nästankusin Max där med sin mamma Rosis. Gullig var han och det var första gången i livet jag fick känna mig riktigt stor! Max är bara sju veckor gammal, men trots det är jag hans kusinbarn. Konstigt, va!?

Väl mött

Petra och Mormor mötte oss på Kastrup. Kul att äntligen få träffa Petra och kul att träffa mormor igen. Lisa missade vi, för det tog för lång tid för oss att få barnvagnen och bagaget. Sen åkte vi till Helsingborg.

En detalj jag har noterat om Sverige (men inte brytt mig om att förhålla mig till): de har en jättekonstig tid här. När man vaknar och det är morgon är det fortfarande helt kolsvart och klockan står på ett. Och när man vill sova för natten, då är det fortfarande ljust. Märkligt. Och lite störigt att mamma verkar vilja anpassa sig - och mig - till deras konstiga svensktid!

Lååååång resa

I söndags gav mamma och jag oss iväg till Sverige. 26 timmar tog resan från dörr till dörr. Jag sov som en stock mellan Manilla och Bangkok i en av Thais fina små väggmonterade bebissängar. Mellan Bangkok och Köpenhamn sov jag också som en stock. I fyra timmar. Resterande sju (mellan halvtolv på natten och halv sju på morgonen) var jag klarvaken. Det firade jag med att testa mitt röstregister. Det spänner över rätt många oktaver. Jag är bäst på de höga tonerna.

Oh, så artsy!

Idag har vi lekt galleri hemma. I Hanoi agerade vi ju storskaliga konsthandlare och nu var det äntligen dags att göra något med det hela. Fjorton tavlor har vi hängt hittills. Bara på redan existerande krokar, vilka gör sig betydligt bättre "klädda"!

Jag gillar stinna bröst!I gästrummet blir det VãnThó.Och i bibblan Pham Trinh.

Inte pensionsfärdig

Jag var verkligen dödstrött på den där babysittern för småungar. Men nu har jag kommit på att man kan smaka på tränallarna, inte bara slå på dem med händerna. Och, vips! så känns det som en helt ny stol. Icke att den har tjänat ut ännu! Den nya pyamasen däremot... Förra veckan var den väl ok, men nu tycker jag att ärmarna och benen har blivit lite väl korta.

Ps. Notera den fuktiga vänstran (syns bättre om ni klickar på bilden). Det är inte bara nallarna jag provsmakar...

Kärt återseende

Jag äääälskar när pappa kommer hem från jobbet. Då kramas vi och berättar för varandra hur mycket vi har saknat varandra under dagen. Fast ibland tycker jag att det blir lite väl mycket pussande.

På kafé

I helgen gick vi på bokkafé, mamma, pappa och jag. Kaféet ligger i den nya stadsdelen Serendra där vi hänger rätt ofta. Det är nästan som en vanlig stad - man går till exempel utomhus och det finns ett stråk där bilar inte får köra. Mamma och pappa drack kaffe och åt vama panini. Själv nöjde jag mig med att tugga på mammas fingrar. Rätt hårt.

Sådär, är det ibland

Och sådär skulle jag nog vilja beskriva de senaste veckorna som. Kanske är det tänder på gång, jag vet inte så noga, inga har visat sig hittills, men jag har varit oglad ändå.
Nu känner jag mig dock gladare igen. Och världen är bra mycket bättre än bara sådär.

Knälek

Här är Margrethes mamma Larissa. Hon är föräldraledig från norska ambassaden så när Margrethe och jag leker kan hon och mamma umgås och snacka vuxengrejer.
Tidigare blev Margrethe jättesur om jag satte mig i Larissas knä, men nuförtiden brukar det vara lugnt.

Golvlek

Det här är min kompis Margrethe. Hon är nio månader äldre än vad jag är men trots det leker vi nästan jämt. Här på golvet under skandinaviska klubbens kaffemorgon. Jo, de går på sådant, föräldrarna.

Vårens mönster

Rutig pyamas i rutig säng. Mamma och pappa verkar lite väl besatta av att matcha dessa dagar! Och om ni undrar: Nej, jag kan inte sitta själv ännu, men jag tränar. Ungefär fyra sekunder klarade jag på fotot.

Tråkigt att gästerna har lämnat

Såhär ledsen blev jag när farmor och Kia och Fredrik och Nicke och Emely åkte hem. Sedan blev jag pussad och tröstad och då blev allt bra igen.

Barnpassad

Idag skulle mamma jobba vid datorn på förmiddagen. Kia och Fredrik ryckte in som barnpassare. Spännande!Och mysigt att sitta i Kias knä!

Lillgammal

Som en liten farbror var jag klädd idag. Kände mig väldigt proper. Övervägde att kräka ner ensembeln för att ge det lite mer baby-touch, men föräldrarna verkade misstänka vad som var i görningen och vips hade jag sköna mjuka kläder på mig igen.

Liten solstråle?

Nja... inte direkt. Jag har varit rätt irriterad i några dagar. In emellan kan det hända att jag delar med mig av några skratt och leenden, men det är verkligen inte ett konstant tillstånd av glädje just nu!

Ess på mage

Jag har ändrat mig. Det är faktiskt kul att ligga på mage. Inte pest och pina.

Årets första bild

Årets första bild måste naturligtvis väljas med omsorg. Jag vill tydligt visa var jag står, hockeymässigt!

Min jul i bilder

Det var jordbävning i Taiwan härförleden och sedan dess har blogguppdateringen trasslat. Nu verkar allt dock funka igen, så här kommer en utförlig redogörelse för mina göranden och låtanden under julhelgen.

Det började med att faster Kia och farbror Niklas och deras respektive (Fredrik och Emely, fast hon kom först senare) kom på besök. De var kloka nog att ta tillvara mina insatta shoppingtips så när vi for ned till Bohol för en sandvit jul så var alla försedda med vettiga flipfloppar och shyssta badshorts.
Vi bodde på Alona Beach på Panglao Island. Det var säkert fint, men i ärlighetens namn tyckte jag att dagarna var för varma och för soliga. Tänk er själva att i 38 graders värme ligga fastsnörd mot någon annans svettiga kropp. Lägg till det tjock isolering över ryggpartiet och en vanvettigt varm mössa på huvudet! Ni hajar varför jag föredrog att träna ryggövningar inne på hotellrummet istället, eller hur?Fast det är klart, det var rätt kul att bada i poolen. Och lagom varmt, 32 grader. Mamma badade med mig och farmor såg till att det hela skedde i skuggan av det röda paraplyet. När jag tänker närmare på saken var jag alltid i den där rödaktiga skuggan. Här med pappa utanför hotellets restaurang. I vilket fall som helst var det skönare att vara ute tidigt på morgonen, så jag såg till att väcka mamma och pappa i ottan.Se, så svalt och behagligt det ser ut!Även seneftermiddag, efter att solen gått ner, var ok.Mycket större frihet att ge sig ut på egen upptäcksfärd då. Som här - jag undersöker bardisken på egen hand och pappa bara finns sådär lite i bakgrunden.Kanske är det för att jag kallas gullegris som jag fick agera julskinka den 24 december. Mamma lät sig väl smaka.

Men det var väl inte mer än rättvist, för jag låter mig väl smaka av henne allt som oftast.

Om ni tittar riktigt noga ser ni att det inte är solsken jag har i blick här, utan palmer.

Vi hittade snabbt en favvisrestaurang. De vuxna gillade den för matens skull, och för att det var fint där. Jag gillade den för att servitörerna varje kväll dukade med eget bord till mig att ligga på. Det är service det!

Och jag håller med. Utsikten var fin. Nej, det här fotot är inte arrangerat och inte fotoshoppat. Det såg faktiskt ut såhär i skymningen.

Morgonljuset var lite mer oförsonligt (mot mamma - själv är jag en skönhet i alla ljussättningar).

Sedan var det dags att resa hem igen. Rätt skönt efter fem dagar. Och kul också, för underhållningen på flygplatsen i Tagbilaran var verkligen strålande! (Ni ser de solglasögonförsedda tomtetrubadurerna i bakgrunden.)