babyboyaulin: December 2006

Tre månader och stolstor

Så har man blivit stor kille och får sitta med vid matbordet som vem som helst!

...och Lamaze-apan får också vara med.

Lilla lösenordsgeneratorn

I morse satt vi vid datorn, mamma och jag. Hon pratade i telefon och jag passade på att skriva ner mina tankar. I chiffrerad form, naturligtvis.

Såhär skrev jag:

.l0ölo9090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 090132214SSSSSSSSSSSSSSS 55555555555,
0454Y1 0TGFRC
A<<<<<<<

En klassiker

Men såhär har ni däremot sett mig förr. Allt behöver inte omprövas!

På mage med tusenfotingen

Så här har ni inte sett mig förr: lekandes på mage utan en sur min i sikte. Man måste väl få lov att ompröva!

Killen med krokodilerna

Det har inte hänt så mycket sen sist. Pappa och farmor har dragit till Palawan på lång-weekend och mamma och jag hänger hemma i stan och gör inte särskilt många knop alls.

Jag har dock tränat på olika känslor man kan visa när man träffar en krokodil.

Den mest uppenbara är förvånad och rädd...

Man skulle också kunna avleda dess hunger genom att visa att man är glad att se den.

Men allra effektivast tror jag ändå det skulle vara att lyssna intresserat på vad den har att säga. Det är vad jag gör med mina krokodiler hemma!

På födelsedagskalas

Ni trodde kanske att jag bara har tjejkompisar? Icke. Men killarna jag hänger med är lite äldre. Som Philip som fyller 1 idag.

Det är jag i grön tröja och ljusgröna byxor. Och mamma tar fotot.

Jag är den bästa julklappen!

De här bilderna tänker jag förstora och rama in fint och ge till Pining och Edgar till jul. De säger ju alltid att jag är så söt och gullig, så jag kan liksom inte komma på någon bättre present än foton på mig själv!

Värmande element

Farmor och nalletröjan är båda bra att ta till om det är kallt. Och det var det i morse.

(Nu har vi åkt hem till Manilla igen och då behövs inte nalletröjan längre. Farmor funkar däremot lika bra i värme som i kyla.)

Kallt uppe i bergen

I helgen var vi uppe i bergen nordväst om Manilla. Samtidigt var det tyfon i Cebu. Regnet och blåsten spred sig i vida cirklar, ända bort till oss. Snacka om kallt!

Tjoho!!!

Ja, tjoho är just vad jag säger nu när farmor är på besök. Hon leker med mig och läser barnramsor ur en skattkammarbok och sjunger roliga sånger. Omväxling förnöjer och erfarna armar känns extra bra.

Fram för far- och morföräldrar säger jag bara! Tjoho!!!

Arktisk kyla. (Eller så.)

Det var kallt kallt kallt i Hanoi. Min tropik-Babybjörn, som brukar vara så väldigt svettframkallande hemma i Manilla räckte inte alls. Det var långärmat, strumpor och extrafilt som gällde. Och ändå kändes det allra skönast när jag dessutom fick sitta innanför pappas jacka.

Lyxlek

På nätterna bodde vi hemma hos Oskar Forsberg och hans föräldrar. Väldigt kul att leka med någon i lite mer lagom ålder. Fast han tyckte att jag var rätt liten.

Möte med min namne

Sen drog vi till Hanoi där vi träffade en annan babyboyaulin. Eller älsklingsmorbror Gustav, som han också heter.

Hans kompis Finviktor var inte dum han heller. Tillsammans gick vi på kafé...

... och gjorde stan.

Levade föda

Vietnameserna hävdar att deras mat alltid är pinfärsk. Och jag tror dem efter besöket på den lokala syltan i Saigon: räkorna ogillade att det hälldes öl över dem och de försökte hoppa ur pannan när lågan under tändes. Men de lyckades inte och tydligen smakade de väldigt gott.

Pappa björn...

Hotellet vi bodde på i Saigon var som i sagan om Guldlock och de tre björnarna. Fast bara som sagans första tredjedel om de stoooora stoooora möblerna.